Sverige sämst i klassen – dags för mer idrott och rörelse i skolan

Nu har det varit sommar. För de allra flesta barn innebär ett sommarlov mycket lek och spring i benen. Hjulningar och fotbollsspel på gräsmattor, dyk, simning och lek i vattnet och hopp blandat med skratt från studsmattan under de ljusa sommarkvällarna.

Efter sommarlovet är det nu dags för skolstart. Även om fler än 145 000 barn och ungdomar är aktiva i idrottsföreningar från Ystad till Kiruna varje dag, vet vi också att det spontana idrottandet allt oftare byts ut mot stillasittande framför ipads, mobiler och tv-spel. Gustav Fridolin och regeringen måste ta ansvar för att alla barn får möjlighet till en bättre hälsa. I många år har larmrapport efter larmrapport varnat för att fler barn blir mer inaktiva. De negativa effekterna av ökat stillasittande är många, sämre hälsa, självkänsla och självförtroende bland annat. Dessutom pekar flera rapporter på sambandet mellan sämre hälsa och sämre skolresultat.

Full fart i hallen äldre webben

Barns och ungdomars motionsvanor påverkar inte bara deras hälsotillstånd just nu utan även deras framtida hälsa. Skolan är den plats där vi når alla barn och där har vi möjlighet att påverka framtida vanor.

Vi vill därför:

  • att ämnet idrott och hälsa i ett första steg utökas med 100 timmar under grundskolan
  • att elever får minst 60 minuter rörelse per dag utöver ämnet idrott och hälsa

 

Sverige ligger idag lägst av alla de nordiska länderna i antalet idrottstimmar i skolan och ser det som mycket angeläget att regeringen driver på för ökad fysisk aktivitet även utanför ämnet idrott och hälsa.

Idrottsrörelsen har under många år aktivt verkat för mer idrott och rörelse invävt under skoldagen, på raster eller på fritids. Skolidrottsföreningarna är på många skolor en motor i det arbetet och bidrar samtidigt till att nå skolans uppdrag som demokratifostrare. Friskis&Svettis satsning på Röris är ett annat exempel som gör det lätt för lärarna att aktivera barnen.

I den nya danska folkeskolan har man infört att eleverna ska röra sig 45 minuter om dagen. Lagändringen innebär att undervisningstiden anpassas så att eleverna får motion och rörelse i genomsnitt 45 minuter om dagen. Detta arbete har skett i samverkan med det lokala föreningslivet. World Health Organization, WHO, rekommenderar fysisk aktivitet för barn och unga i minst 60 minuter om dagen. Därför vill vi att Gustav Fridolin och regeringen tittar på det danska exemplet men inte nöjer sig med mindre än 60 minuter.

Att få barn och unga att röra på sig mer under skoldagen leder till bättre skolresultat. Men de positiva effekterna är fler än så. Fysisk aktivitet leder också till ökat välbefinnande, stärkt självförtroende, bättre koncentrationsförmåga, ökad inlärningsförmåga, ökad muskelstyrka, bättre kondition och mindre risk för belastningsskador. Det handlar om vilka vanor vi skapar för dagens barn, det vill säga morgondagens vuxna.

kids-1093758_960_720

När Skolverket 2015 presenterade ett nytt förslag till timplan för grundskolan fanns 100 timmar extra till idrott och hälsa. Bakgrunden till förslaget var bland annat Bunkefloprojektet. Bunkefloprojektet är ett sedan tidigare känt svenskt exempel där samverkansprojekt mellan skola, idrottsförening och forskning skett. Eleverna som deltar i projektet har daglig fysisk aktivitet. I Bunkefloprojektet ökade andelen behöriga till gymnasiet med 8 procent, hela 13 procent för pojkarna. Projektet gav också bonuseffekter som bättre trivsel, färre konflikter samt ökad skelettstyrka. Dessutom deltog alla elever och fick betyg i idrott och hälsa i årskurs nio.

Det har länge varit dags att ta detta på allvar. När sommarlovet är slut får det inte innebära att hoppandet, studsandet eller simmandet är slut. Barn är fulla av rörelseglädje med massor av spring i benen. Nu har Gustav Fridolin chansen. Låt dem fortsätta röra på sig – för ett starkare Sverige.

Styrelsen för Västmanlands Idrottsförbund

Idrott för alla!

Undersökningar visar att hbt- ungdomar generellt sett har sämre psykisk hälsa och lägre livskvalitet än heterosexuella ungdomar. Då forskning visar att fysisk aktivitet ökar välbefinnandet, minskar risken för depression och ger bättre livskvalitet, skulle idrotten kunna spela en viktig roll i att förbättra situationen för dessa ungdomar. Vilket idrotten också gör i flera fall, men i allt för många fall bidrar idrotten till att situationen ser ut som den gör.

Vi vet idag att alla inte känner sig välkomna i svensk idrott trots att värdegrunden säger att alla är välkomna. Undersökningar visar nämligen att hbt- personer är med i idrotten i mindre utsträckning än heterosexuella och att flertalet hbt- personer slutar med idrott på grund av att idrotten och miljön runtomkring inte upplevs inkluderande. Det måste och kan vi ändra på, om vi inom svensk idrott vill leva upp till devisen så många som möjligt, så länge som möjligt i en så bra verksamhet som möjligt.

Sara claes
Föreläsning om mångfald och inkludering med Sara-Claes.

Vi på Västmanlands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna Västmanland jobbar aktivt för att förbättra situationen. Vi utbildar oss internt fortlöpande i mångfaldsfrågor och tillhandahåller material till länets idrottsföreningar som önskar jobba med exempelvis jargongen i omklädningsrummet. Vi anordnar specifika utbildningar och föreläsningar med fokus på inkludering. Vi har tillsammans med Riksidrottsmuseet och Länsmuseet Västmanland ordnat utställningen ”Att tvätta sin smutsiga byk” som finns tillgänglig på Karlsgatan 2 i Västerås för den som önskar veta mer om hbt- personers villkor inom idrotten.

Utställning
Riksidrottsmuseets utställning ”Att tvätta sin smutsiga byk” visas på Karlsgatan 2 i Västerås.

För att åstadkomma en förändring tror vi också att det är viktigt att lyfta fram och stärka allt bra som görs, som exempelvis Kiruna IF som har inspirerat många genom att spela i regnbågsfärgade matchtröjor, Svenska amerikanska fotbollsförbundet som kommer hbt- certifieras som första specialidrottsförbund i Sverige och de lokala idrottsföreningar som under flera år gått med oss i Västerås Prideparad.

Prideparaden 2015 (2)
Västerås Prideparad 2015

Lördagen den 2 juli är det återigen dags för Västerås Prideparad. Vi, Västmanlands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna kommer precis som föregående år gå med för att visa att vi jobbar för en idrott där alla känner att hen kan vara sig själv, där det inte accepteras att ord som bög används som skällsord och där personer inte väljer att avstå från att idrotta för att det inte finns ett omklädningsrum som stämmer överens med deras könsidentitet.

Tycker ni som vi? Häng med oss på lördag!

Oscar Uusitalo, idrottskonsulent Västmanlands Idrottsförbund

Det finns ett liv efter 14

Jag och min son Tobias har skrivit boken Barnidrott -ingen lek som handlar om att vi ser att det blivit för mycket allvar för tidigt i barnidrotten. Därför blev jag lite paff när jag för några dagar sedan såg ett fotbollslag som hade hashtaggen #allvarförelek efter sina statusuppdateringar om träningspass och matcher på Facebook. Det här var ett lag för nioåringar. Vi valde namnet på boken för att lyfta ett problem, för dem verkade #allvarförelek och #aldrigvila tvärtom vara värden som de ville förmedla till barnen och andra.

Fotboll närbild

Det ska sägas att jag inte vet så mycket mer om laget och att det här självklart inte är någonting i jämförelse mot vad jag sett till exempel inom gymnastiken och konståkningen där jag verkligen sett barn fara fysiskt illa av den träning som präglades av #aldrigvila.

Men det är ändå en bra bild av det problem jag ser. För det saknas inte klubbar som satsar hårt och tidigt. Elitsatsningar på barn fungerar utmärkt om det är barnelit man vill ha, men det finns ett liv efter 14 också som jag brukar säga. Och de här satsningarna slår ut barn som behöver röra sig för att må bra och det slår ut barn som kunde blivit riktigt bra. Ska man vara elak så känns det i lbland som att vissa storklubbar ser barn som en stor talangpool som de bara kan ösa ur. Hur många som slutar och var de tar vägen vet ingen.

Men framför allt tycker jag att de här satsningarna på barn förminskar idrotten och vad den kan betyda för barn och för samhället. Här vill jag också påpeka att jag ständigt också möter fantastiska verksamheter och ledare som gör otroliga insatser varje dag. Frågan är varför det är så bråttom? Varför allvaret före leken måste komma in så tidigt? Varför är fokus så ofta att tidigt hitta de bästa barnen, när vi vet att utmaningen är att få så många barn som möjligt att fortsätta så länge som möjligt. Både för elit och för folkhälsan.

För samtidigt som vi ser hur elitsatsningarna kryper allt längre ner, hur barnens träning blir allt mer #allvarförelek så ser vi hur världseliten blir allt äldre. Idag kan man ta OS-guld eller spela i NHL när man fyllt 40. Vi ser också hur eliten i simning och gymnastik blir äldre. I NHL har antalet spelare som är 35 år eller äldre ökat rejält. En genomgång tidningen The Boston Globe gjort visar att de var fyra som fyllt 35 1982, men 56  för ett par år sedan. Den här trenden är lika tydlig i basketligan NBA och bland de amerikanska fotbollsspelarna i NFL. Att  man kan tillhöra världseliten fast man fyllt 35 tycker inte heller att Björn Ferry är märkligt. ”Vi som lever i den här världen ser att ålder inte spelar så stor roll för prestationen. Det här är nog mer överraskande för folk i medelåldern som var i sitt livs form vid mönstringen och inte tränat särskilt mycket sedan dess.”

Det är helt enkelt inte så bråttom. Idrottslivet tar inte slut vid 14 eller ens vid 23. Därför är det ju väldigt tråkigt om vi får tioåringar att tröttna för att det blir för mycket när det kanske är först 25-30 år senare hon ska vara på topp.

Klas Östberg
Barnidrott_framsida1
Klas Östberg är en av Sveriges mest erfarna idrottsläkare. Han har arbetat för den svenska OS-truppen vid flera olympiader och dessutom varit landslagsläkare för de svenska skidskyttarna under många år. Klas brinner för barnidrott på barns villkor. Den 26 maj föreläser han i Västerås. Läs mer och anmäl dig via länken: http://rez.se/uw0gp

Play Makers Project – Vad hände sen?

Tänker börja med en filosofisk fråga. Vad är meningen med livet?
Finns ingen svårare fråga att svara på än just den men det finns inte heller något rätt eller fel svar.
Om du frågar mig så skulle nog svaret bli, efter en viss tids eftertänksamhet, ”möte med människor”.

Play Makers Project genomfördes under höstlovet 2015  och hade som arrangemang en del tydliga syften. Öka förståelsen och toleransen hos våra spelare och ledare för mäniskors olikheter. Ge tränare och ledare verktyg att arbeta för en trygg och inkluderande miljö och som belyser frågor kring rasism, sexism, homofobi och transfobi. Detta för att skapa en fotbollsmiljö där alla kan känna sig välkomna och trivas. Aktivt jobba för en fotbollsmiljö där alla kan trivas och känna sig välkomna kommer att ge upphov till att fler söker sig till fotbollen och att fler stannar kvar.

Ungdomsfotbollen är ett ypperligt ställe att börja på för att lägga grunden till ett schysst förhållningssätt till varandra. Jätteviktiga saker att belysa och aktivt jobba med men jag tror ändå att det viktigaste som veckan erbjöd var ändå… ”möte med människor”.

gruppbild fotboll

Tjejer och killar (ungdomar som ledare/lärare) får träffas och utbyta erfarenheter, umgås och får tid till att lära känna olika människor med olika bakrund från olika kulturer. Fantastiskt häftigt att se hur fort vänskapsband knöts och hur våra ungdomar (engelska som svenska) accepterade varandras olikheter och delade med sig av sina liv. Helt övertygad om att livslånga vänskapsband skapades av denna vecka. Vet med säkerhet att många av våra tjejer och killar fortfarande håller regelbunden kontakt med varandra.

Men vad hände sen? Vad fick vi med oss?

Nu pratar jag både som förening men även om mig själv ett tag.

Vår fotbollsförening skulle jag säga är väldigt bra på att välkomna människor till oss oavsett vem du är och var du kommer ifrån.För mig är det en självklarhet men förstår också hur viktigt det är att trycka på detta,belysa och prata öppet om. Det är ju tyvärr inte så självklart i samhället idag.

Det Play Makers-veckan har givit oss är inblick och ytterligare förståelse för vilken slagkraft, vilket utomordentligt vapen fotbollen är i kampen mot utanförskap, rasism, homofobi och främlingsfientlighet.

Vi som fotbollsförening har ökat samarbetet med andra organisationer och insett vikten och styrkan av att göra det.Tänker främst på samarbetet med Here4U där vi gjorde krafttag tillsammans och hjälpte till för att underlätta vardagen för nyanlända flyktingar.

Integration webb

Vi som förening har regelbunden kontakt med Edwin O’Brien-Rodney, skaparen av detta underbara projekt. Vi pratar regelbundet om nya projekt och nya idéer som vi vill sjösätta. Allt för att utveckla våra ungdomar på och utanför fotbollsplanen. Att lära dem att våga ta kontakt och våga möta nya människor trots olikheterna.

”Möte med mäniskor ” är ju meningen med livet…

I alla fall om ni frågar mig!

Fredrik Bäckström Västerås IK fotboll.

Idiot! Jag hoppas att det här var din sista match.

Hallå, såg du det där? Nu ligger väl den där spelaren på gränsen? Det är bäst att de plockar ut honom snart!”

”Äh, vad är det här? Nu visar de ut en av våra spelare istället. Det är ju flera i det andra laget som betett sig mycket värre.”

Det är söndag förmiddag och en ljuvlig vinterdag. Solen lyser, det är nästintill vindstilla och vårkänslorna börjar så smått göra sig härligt påminda. En dag då man egentligen vill stanna utomhus, men ändå lockas av passionen att kolla på sin favoritidrott. Det är match i en av länets hockeyhallar. Barnen som spelar är runt tio år. De kämpar och gör sitt bästa för att få fart på skridskorna, få med sig pucken, passa den vidare till en kompis och hinna före motståndarna. Spelet är böljande och chanserna avlöser varandra. Läktarna gapar halvtomma och ledarna i båset är lugna när de instruerar sina spelare.

Men det är ändå något som oroar. Något som stör söndagsidyllen. En förälder vid sidan av planen har redan från det att pucken släppts bestämt sig för att leta efter fel och brister. Både på spelarna och på dagens domarduo. Domarna är ett par år äldre än spelarna. De älskar hockey och spelar själva i ett av hemmaföreningens ungdomslag. Den här förmiddagen har de ingen egen match, utan ställer upp som domare. Något de, efter genomförda utbildningar, har gjort med jämna mellanrum under ett par säsonger.

Kommentarerna från föräldern på sidan är först lite trevande, men ju sämre det går för favoritlaget spelmässigt, desto högre hörs pikarna.

Samma dag läser jag om Emil. Emil som jag själv har sett döma många matcher när min egen son har spelat. Vi har pratat om honom ofta. Om vilken pondus han har på isen och hur killarna i laget tycker att han gör ett bra jobb. Jag minns hur min son kallade det ”Viljan att bli som Emil”, när han gick sin första domarkurs. Emil är en förebild. Han är 14 år och drömmer om att bli domare i högsta serien.  I tidningen Expressen berättar han om sina upplevelser på isen. Om hur han har hört allt. Och då är det inte de positiva ordalag vi använt om honom, utan ord som ”Domarjävel!”, ”Idiot!” och ”Jag hoppas att det här var din sista match!”

Domarbild 2

Jag läser om hur Stockholms Ishockeyförbund har akut domarbrist till matcher för såväl ungdomar, juniorer som seniorer. Läget var kritiskt redan inför årets säsong och har blivit värre under vintern med ännu fler avhopp. Hur allt fler hockeydomare väljer att lägga av på grund av hur ledare och föräldrar beter sig. Ett problem som är akut i Stockholm, men som även sprider sig i resten av landet.

Föräldern, som nyss stod bredvid mig, har nu klivit över till andra sidan rinken för att inte bara gnälla på avstånd utan tala om för domarna direkt, nu när det är paus, vilka han tycker att de behöver hålla ett extra öga på. Den där nummer 13 som ger efterslängar och nummer 76 som de borde ha visat ut flera gånger. Både ton och kroppsspråk visar på ett tydligt missnöje.

Varför blir det så här? Och vad gör vi år det?

Idrott engagerar och berör och därför är min och din roll som idrottsförälder så viktig. Våra beteende smittar och det är så lätt att glömma att både spelare och domare i den här matchen är barn och ungdomar. Inte vuxna. Jag tänker på vilken viktig roll vi har på SISU Idrottsutbildarna. Vilka möjligheter det finns till utveckling och stöd för föreningar och lag. Hur bra vi är på att utbilda både föräldrar, ledare och spelare. Att vi faktiskt erbjuder möjligheten att boka en föreläsning för att diskutera just domarens roll och få större förståelse för spelets regler. Chansen finns. Ta den!

För trots att 99 % av föräldrarna på matchen jag tittar på är lugna och sansade och trots att en av dem dessutom tar sig tid att komma fram och berömma domarna efter matchen, så är det så lätt att komma ihåg just den förälder som faktiskt inte skötte sig den här gången.

referee_500

På vägen hem pratar jag med en av domarna. Min son. Han skrattar lite lätt åt den klagande och överengagerade föräldern. Han tyckte mest att hen var pinsam och tog inte illa vid sig. Inte den här gången. Vi kommer in på att det snart är dags att spela cup. Om hur roligt det ska bli och vilka lag de ska möta. En cup där en av domarna förmodligen heter Emil och är en av landets alla domarhjältar.

Jag är glad att de finns. Tjejerna och killarna som väljer att delta i sin idrott på mer än ett sätt. Som trots att deras dygn inte rymmer mer än skola, träning, mat och sömn, ändå väljer att kliva upp månadens enda lediga helgmorgon för att ge ditt och mitt barn möjlighet att spela. Utan domare, ingen match. Så snälla idrottsföräldrar. Stötta dem. Det är barn och ungdomar. De gör det av kärlek till sin idrott. Låt den vara och förbli deras!

Anette Fransson, kommunikatör VIF & SISU

Allt annat än ett vanligt fotbollspass!

Det var allt annat än ett vanligt träningspass på Bäckbyhallen denna måndagskväll. Ungefär 30 ungdomar har delat upp sig i 5-mannalag, ”De spelar 4 minuter eller 2 mål” berätta eldsjälen Rocco Milovanovic som leder passet. Rocco har jobbat med utsatta ungdomar i många år på Bäckby i Västerås. Han berättar om den internationella och mångkulturella atmosfär som finns på FC Europas öppna verksamhet. ”Alla är accepterat här” säger han.

Bild 1 FC Europa

Fler spelare rullar in i hallen. En efter en skakar de hand med mig, främlingen som står där i Arsenal- tröja. Några noterar den och kommenterar. “De kommer aldrig slår Barca” sägen en kille. Trots att jag är en främling som aldrig har varit på ett pass förut så är välkomnandet varmt, vilket går emot bilden som många har om Bäckby, en av Västmanlands med utsatta område.

Efter ett tag kör de igång sin aktivitet. Stämningen är intensiv och efter varje tackling och närkamp kommer det klagomål till domaren Rocco. Men efteråt skakar spelarna hand med varandra och fortsätter att spelar. Det finns en gemenskap som lätt kommer i skymundan, men den finns där om man titta noga. Alla i hallen på kvällen har utländsk bakgrund, några har inte bott i Sverige alls särskilt länge. Ett gäng har rest en hel timme från ett boende för ensamkommande barn för att spela. Ett tecken på hur populär verksamheten är.

Bild 2 FC Europa

Detta är en miljö som skapar tuffa, orädda spelare. Sådana som jag tittade på som ett barn i England. Det finns säkert en Roy Keane, några Vieiras och en eller två Alan Shearers där ute på planen. All den gammaldags, engelskliknande fotboll som spelas får mig att känna lite hemlängtan.

En sak är säker. Trots en ganska tuff jargong och högljudda spelare så finns det en sak som står ut, respekt. Respekt för varandra och för tränare Rocco.

Bild 3 FC Europa

Måndagens öppna verksamhet på Bäckbyhallen med FC Europa Juniors är allt annat än ett vanligt fotbollspass.

Edwin O’Brien-Rodney, idrottskonsulent.

 

Väl bemött!

Hon går där alldeles intill. Jag står vid sidan av och betraktar. Det finns något naturligt i hennes sätt att se och bemöta. Ett sätt att landa i deras gummistövlar med små klackar som får mig att önska att hon var ”min” när jag var liten. Hon ställer den där enkla, och ändå den allra bästa frågan av alla, där och då. Den om vad som har varit roligast just idag. Han ser på henne. De där busiga ögonen under den lite klumpiga ridhjälmen som efter en dunsig galopp hamnat lite lätt på sniskan. De delar en stund i någon form av eget universum, samma tankar, kanske hemligheter, men framförallt kärlek till sin idrott. De reflekterar, återspeglar varandra. Och jag tänker att det handlar om att de har exakt samma behov, det som alla människor vill: Att mötas med medkänsla, respekt och omtanke. Att bli sedda i varendaste möte.

– Galoppen! säger han med ett leende som kan få glaciärer att smälta. Och Emma nickar igenkännande innan hon går för att möta hon som skrittar av sin häst tätt där bakom.

Det är tydligen ”Vänliga veckan” nu. I mitt arbete som idrottskonsulent står mötet mellan människor alltid i centrum, oavsett vilken vecka eller dag det än är. Det är helt avgörande för att vår roll och organisation överhuvudtaget ska existera. Utan människor, inga medlemmar. Utan medlemmar, ingen förening. Utan föreningar, ingen Svensk Idrott. Och jag möter varje dag. Emma, styrelseledamoten, ungdomsledaren, ridläraren, tränaren och de aktiva. Överallt! I kalla ridhus, i vackra konferensanläggningar, i stallgången intill deras favorithäst, i klubbstugan, på parkeringen. De är alla en del av samma idrottsfamilj som jag. Vi delar alla samma gemensamma värdegrund och syfte för vår verksamhet. Vårt mål är att så många, så länge, så bra som möjligt ska idrotta i en förening. Att vi tillsammans ska göra Sverige starkare. Jag med min SISU-rygga som jag fyller till bredden med deras inspiration. De med att göra sin idrottsförening till en välkomnande plats där alla ska få vara med och känna sig delaktiga och välkomna. Det Idrotten Vill. Enkelt? Ja, kanske. Jag tror att allt helt enkelt handlar om det som finns i det gigantiska vänliga ordet bemötande.

Ryggsäck webben
SISU-ryggan fylld med inspiration ska alltid med!

Bemöta. Det finns säkerligen tusen å ett ord, bilder, historier och berättelser som är synonymt med och kan beskriva goda möten mellan människor. Vi möts ju hela tiden. Liksom här och nu. Vi kan tex kalla det för värdskap, såsom som en av våra uppskattade föreläsare Jan Gunnarsson gör (www.vardskapet.se). Han som kan färga en hel dag turkos bara genom att bara öppna sin mun. Han som pratar om konsten att få alla människor att känna sig välkomna. Och om jag i min tur tänker på ett vänligt, värdefullt bemötande handlar det för mig om att välja att utgå ifrån att alla människor har precis lika stort värde och att alla vi möter vill väl och vi dem detsamma. Att inte värdera utan reflektera, att nyfiket se alla möten som lärande. Att med mod och kärlek utifrån både hjärta och hjärna möta en annan människa precis där hen är. Det handlar för mig om det som Emma äger.

Jag tänker att ett gott bemötande in action handlar mycket om att, såsom Gunnarsson också säger, tänka gäst- och värdskap. Liksom att inspirera någon till att vilja utöva ett värdskap, snarare än att instruera till att någon ska göra det. Jag tänker att det handlar om att ge liv till gemensamma bilder, använda storytelling, skapa värdefulla möten där jag är rädd om, och ser till att alla mina gäster får så mycket god sändningstid som möjligt. Att min roll som idrottskonsulent finns till för idrottsföreningarna och inte tvärtom. Att det handlar om att alltid vara tydlig med syfte, mål, agenda och nästa steg. Jag tänker att oavsett vad jag väljer att göra eller förmedla ska jag tänka inkluderande, för om jag inte gör det agerar jag ju direkt exkluderande. Att det handlar om att låta min egen inre sol smitta andra. Så som tillstånd faktiskt gör. Jag tänker att det handlar om allt det där goda som Emma gör.

Jag tänker även på Malin när hon stolt håller upp det där kortet som varje ridgrupp får i slutet av varje termin. Jag tänker på Alida som strålar så i sin värdväst för att synas extra bra i föreningens färger när medlemmarna möter henne som stallvärd på sin speciella riddag. Jag tänker på Nocke som alltid får vara parkeringsvakt för att ingen kan dela ut kaffebiljetter på tävlingar så som han kan. Och jag tänker på alla otaliga aktivitets- och organisationsledare som brinner så för att verkliggöra sina föreningars värdegrunder. Jag tänker på väggen som Tony har skapat som säger att just jag ska ha en bra dag.

Och jag tänker, som sagt, på Emma. Hon som är en av dem som jag har äran att möta under mina energifyllda arbetsdagar. Hon som är en av dem som gör skillnad på riktigt. Emma är en förebild. En dörröppnare. En bro. Emma är så viktig. För sin förening, och för Svensk Idrott, för att hon finns och skapar trygghet, medlemsvård och engagemang. Och jag är fullt och fast övertygad om att ett vänligt bemötande är avgörande för ett gott resultat. Och Emma, och alla de andra som får lysa lite extra här idag, finns IRL. Så därför – den här bemötandekulturen både odlas och skördas alldeles här intill mig just nu. Det är här som mina stories finns. Varje dag. Det är här alla de där mötena som gör mitt arbete så meningsfullt för mig sker. Så fortsätt öppna upp era hjärtan, sinnen och föreningsdörrar. Gläds åt och lär genom alla möten.

Jag hoppas såklart därför att just du och jag möts där ute i idrotten i Västmanland snart. Oavsett vilken vecka det än må vara då. Vi behöver ju faktiskt bara mötas sådär väl❤

emma webben
Emma.

Sofia Lyckman, Idrottskonsulent